Jag förvånas ofta över hur mycket av det som finns beskrivet i mina gamla dagböcker som är händelser som jag inte minns alls. Datumet den nittonde september tror jag ändå slår någon typ av rekord när det gäller sånt. Det börjar redan 1976 med att jag och min dåvarande pojkvän var på bio och såg en film som hette ”Sista trippen till Nashville”. Den spelades in tre år tidigare, men Sverige var uppenbarligen inte först med det senaste på sjuttiotalet. Jag googlade fram både en bild ur filmen och en beskrivning av handlingen, men hade jag inte skrivit om det själv kunde jag ha svurit på att jag aldrig hade sett den. Samma datum 1981 är uppenbarligen helt raderat ur mitt minne. Då var jag med mamma och farfar och hälsade på farmor, som låg på Borgholms lasarett. Min kusin och hans fru var också där, och dom minns jag knappt ens att jag har träffat tillsammans, allra minst i det sammanhanget. Att vi har hälsat på farmor just i Borgholm kommer jag inte heller ihåg, men jag inser att det kan hänga ihop med ett annat minne som jag faktiskt har. Min farfar upplevde åtminstone jag som en stor och kraftig karl, tills han blev gammal och krasslig. Sista gången jag träffade honom var det en liten gubbe med käpp i ena handen och en påse tomater i den andra. Det slår mig nu att det kan ha varit den nittonde september 1981, och att tomaterna var till farmor. Jag funderade på att lägga upp det sista kortet jag hade på farfar, men valde ett på honom och farmor som är taget några år tidigare. Det är så jag vill minnas dom. Mina anteckningar fortsätter likadant långt in på nittiotalet. Det är människor jag inte minns att jag har talat i telefon med, träffat eller rent av haft besök av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar