När specialisttandläkaren var nöjd med justeringarna av min snarkskena blev det återremiss till läkaren som hade ordinerat den. Igår var det alltså dags att ta bussen in till Kalmar och hämta apparaten som mäter om jag har andningsuppehåll när jag sover. Resan till lasarettet fick mig att känna att det är överkurs att åka utomlands numera. Det talades mera arabiska än svenska på bussen och mobilsignalerna var inte heller inspirerade av svensk musik. Åt det hållet var det åtminstone inte så mycket folk på bussen. Hem skulle jag uppenbarligen i värsta rusningstrafiken. Fördelen med att hämta utrustningen en fredag var att jag verkligen hann sova en hel natt med den. Den ska annars lämnas tillbaka innan nio morgonen därpå, vilket innebär att jag får stiga upp i ottan för att vara på sjukhuset i tid. Vid uthämtningen visade det sig att det var bättre än så. Jag kan nämligen lämna tillbaka den när jag vill under helgen. Det innebär att jag tänker åka in med den i eftermiddag, utan att ha blivit uppjagad ur sängen tidigare än vanligt. Man får fylla i ett frågeformulär som ska lämnas samtidigt. Den intressantaste frågan där var om man har andningsuppehåll. Jag trodde i min enfald att det var för att få svar på den frågan som jag skulle sova med allt det där järnskrotet. Jag vill inte utsätta er för ännu en nakenbild på mig. Om någon trots allt vill veta hur det såg ut förra sommaren kan ni se det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar