Omkull.

Häromdagen lyckades faktiskt en man få omkull mig för första gången på länge. Tyvärr var det utomhus, och han satt i en bil. Jag kom fram till en korsning med skymd sikt, och stannade så fort jag såg att det kom en bil. Tyvärr hade jag redan flyttat tyngdpunkten till den fot som skulle ner på marken, när jag insåg att jackan satt fast i cykelsadeln. Det var bara att låta kroppen följa med cykeln omkull. Jag hade tur och varken landade på någon sten eller bröt någonting, men det skvackade till rejält i hela mig. Så blir man ju så jäkla rädd när man känner att man ramlar. Han som körde bilen var en omtänksam människa, som stannade och frågade hur det gick, fast jag inte hade kommit ut på hans väg. Så jag fick i alla fall prata med en karl den dagen. Här hemma träffade jag en granne med en mycket trevlig hund utanför hissen. Hunden både hälsade och ville följa med in till mig. Djur verkar ha bättre inkänning på känslor än vi människor, så jag tror nästan att jycken kände att jag behövde lite tröst.