Minnet är bra men kort.

Eftersom mitt minne inte är vad det borde vara, är jag mycket bra på att anteckna saker och ting. Problemet som uppstår då är att jag glömmer vad min anteckning betydde. Jag blir skogstokig när jag inte förstår vad jag själv menar med ett enstaka ord, och kan sitta och fundera på det i en kvart. Det blir ju lite tradigt om jag måste skriva en hel novell, för att förstå efteråt vad saken gäller. Ibland hjälper inte ens det. Mitt synminne lämnar också en del i övrigt att önska. Vi får hoppas att jag aldrig blir inkallad som vittne i något sammanhang. Jag har grymt svårt att minnas om någon till exempel hade mustasch eller glasögon. Dataskärmen tillbringar jag ju en hel del tid vid. Ändå kunde jag när ikonerna för läsvy och ny favorit plötsligt var försvunna i webbläsaren, inte för mitt liv komma på var dom hade funnits. Som väl var dök dom upp igen av sig själva. Medan jag jobbade kunde jag grubbla ihjäl mig på vem som saknades, om vi någon gång var en man kort, fast det var människor som jag träffade varje dag. Att minnet kan vara en bedragare vet väl alla. Jag minns till exempel en man från min ungdom som stor och biffig. På senare år har jag sett honom på bild i tidningen i olika sammanhang, och då är han alltid ett halvt huvud kortare än alla andra.