En av dom största fördelarna med att bo där jag bor, är att det inte springer folk här och knackar dörr speciellt ofta. När det väl händer försöker jag säga att jag inte är intresserad, och dra igen dörren så snabbt som möjligt. En variant har visat sig vara att öppna med telefonen tryckt mot örat. Jag gjorde det en gång, och gubben som stod utanför då sa själv att han såg att jag var upptagen. Man kanske skulle ta med sig luren varje gång det ringer på dörren. Den som står utanför kan ju inte veta att jag inte har någon i andra änden. En liten tant från Jehovas vittnen höll jag på att knäcka armen på. Hon sträckte in den med sin lilla lapp i nypan, precis när jag skulle stänga. Jag vet inte om alla damer inom den rörelsen är tunna och spröda. Så minns jag i alla fall ett par till, som jag råkade trycka ner i källaren med hissen, när jag kom från affären. Dom hade inte öppnat hissdörren snabbt nog på tredje våningen, utan följde med hissen ner igen. Vi åkte upp tillsammans, och här utanför tänkte en av dom vara snäll och hjälpa mig att lyfta ut en av cykelväskorna. Den var packad med mjölk och annat tungt, så hon fick aldrig upp den från golvet. Barnen som sålde jultidningar skrämde jag bort redan för många år sedan. En liten flicka slarvade, så jag fick ett kassettband istället för en cd-skiva. Det ville jag inte ha, så hon fick göra om och göra rätt. Jag tror att ryktet gick, för här har aldrig varit någon mer jultidningsförsäljare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar