Jag har bott i lägenhet i större delen av mitt vuxna liv. Den överlägset största fördelen med det, för mig som är totalt opraktisk, är att hjälp finns ett telefonsamtal bort, om någonting skulle gå sönder eller strula. Stundtals känner jag nästan att jag har överutnyttjat den servicen. Som den gången jag tappade ett guldörhänge i handfatet i badrummet. Jag antar att man borde klara av att öppna vattenlåset själv, men vaktmästaren kom snällt och räddade mig. Sedan dess stänger jag alltid bottenventilen, innan jag försöker sätta i örhängena över handfatet. En annan gång hade jag problem med lyset ovanför samma handfat. Jag bytte lysrör, utan att få ordning på det. Vaktmästaren som kom och bytte glimtändaren, sa att det egentligen var någonting jag fick bekosta själv. Innan dess visste jag inte ens att det fanns någonting som hette glimtändare, mycket mindre var den satt. När kyl och frys gav upp andan mitt i sommaren, var det förstås helt ovärderligt, med någon som bar upp såna som jag fick låna, och senare levererade och installerade nya, utan att det kostade mig ett öre. Genom åren har det varit allt från små justeringar av skåpluckor som inte gick att stänga till en hållare till gardinen som hade rasat ut ur väggen. Vaktmästarna har hittat på egna lösningar till sånt som inte har gått att fixa som det var tänkt. En fick inte tag på ett sånt eluttag som jag behövde på tre olika ställen hos hyresvärden, och på Elajo var dom lediga. Han åkte till slut hem till sig själv och hämtade ett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar