Blogg 13/11 2022.

 Flickan jag umgicks mest med som barn bodde på en bondgård. Det innebar förutom lekstuga på tomten också allehanda ekonomibyggnader att rasa runt i. Höet kunde man hoppa i och betfor gick att äta även som människa. Det är märkligt hur många känslor kroppen minns såhär femtio år efteråt. Smaken kommer jag inte ihåg, men däremot hur dom kändes i munnen. Mina händer minns framför allt hönsen. När dom hade rymt hade dom oftast den goda smaken att hålla sig intill nätet på hönsgården. Där hade man en sportslig chans att fånga in dom. Fick man väl tag i en höna, så liksom stelnade den till. På så vis blev den lättare att bära tillbaka in i hägnet och jag minns exakt hur hönsen kändes. På tal om fåglar så hördes det gälla skrik utanför min balkong en kväll. Dom lät nästan mänskliga, men visade sig komma från en gröngöling. Troligen var den upprörd på grannens katt, som låg i solen och viftade lojt på svansen. Mannen i mitt liv fick syn på fågeln i ett träd och det är förstås ett av hans kort jag har lånat till det här inlägget.