"Våga älska".

Jag brukar hålla mig strikt till svenska och engelska filmer på tv. Jag sitter oftast där och broderar, och då är det svårt att läsa texten samtidigt. Dom båda språken hänger jag med hyfsat i ändå. En dansk film var nog det sista jag trodde att jag skulle se, men så dök ”Våga älska” upp. Ghita Nørby och Sven Wollter som spelar ett par som blir förälskade på äldre dagar, kunde jag bara inte motstå. Jag sparade den till och med, och kan tänka mig att se den igen. Det är visserligen tragiskt att se hur allting rasar när man blir äldre, men slutet var ändå så pass lyckligt som man kunde önska sig. Jag är omåttligt förtjust i lyckliga slut. Nu är det nästan så att jag kan tänka mig att spara ”The notebook” om den sänds fler gånger. Jag tyckte det var så sorgligt att det som fick mig att gråta när jag såg den var att ålderskrämpor är det enda man har att se fram emot. Kärleksparet dog visserligen, men där hade man ändå lyckats få till ett förhållandevis lyckligt slut. Det värsta med den filmen är väl annars den svenska titeln. ”Dagboken – jag sökte dig och fann mitt hjärta”. Vem hittade på den föga snitsiga översättningen? När det gäller ”Våga älska” har den som översatte titeln gjort tvärtom. Den heter i original ”Nøgle hus spejl”, något som anspelar mer på åldrandet än på romantiken. Nyligen sändes också ”En film om kärlek” från 1987, men där var Sven Wollter så övertygande att jag tyckte det blev jobbigt. Förälskade människor blir ju lätt lite pinsamma, och det är det enda jag minns av den filmen. Se om den vill jag inte. Det jag reagerar på såhär i efterhand är annars att Linn Stokke, som spelade den kvinnliga huvudrollen, är jämngammal med mig. Wollter är 27 år äldre.