Om jag någon gång känner mig gnällig, tröstar jag mig med att det finns dom som har det värre. Som alla dom som hade oturen att bo i huset där det brann för ett par veckor sedan. Nästan alla lägenheter ser ut som dom gjorde innan. Ändå dröjer det till september eller oktober innan folk får flytta hem igen. Dom första alltså. Resten får vänta till framåt jul, och dom lägenheter som totalförstördes blir inte färdiga förrän nästa vår. För mig skulle det här ha betytt att min efterlängtade semester vore helt förstörd. Får jag inte vara hemma, kan jag lika gärna vara på Kährs. Förutom att dom har blivit hemlösa tillkommer förstås en massa annat strul, som man inte ens orkar tänka på. När jag kom hem från jobbet igår morse bevittnade jag en i sammanhanget betydligt mindre katastrof, men jag kände extrem sympati för den drabbade. Jag är inte ens säker på om det var en kille eller en tjej, eftersom vederbörande hade hjälm på sig. Hen satt på en motorcykel som vägrade starta. Jag hörde dom förtvivlade försöken tills jag gick in i min port, och kände att någon fick sin dag förstörd. Även om hen hade något alternativt färdsätt, så blev resan definitivt inte som det var tänkt. Hen lär knappast ha kommit i tid till sin destination heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar