Matlagning.

 Sedan jag träffade mannen i mitt liv har jag ätit mera potatis än vad jag tidigare hade fått i mig under hela mitt vuxna liv. Potatisgratäng hade jag lagat tidigare, men nu har det också blivit raggmunk, lufsa och rårakor. Det senaste experimentet var rösti. Det jag framför allt har emot matlagning är att jag har en tendens att göra kaos av det. Speciellt när jag ger mig på en maträtt för första gången och det här var inget undantag. Jag hade en förhoppning om att kunna riva löken med samma maskin som jag river potatisen med. Att det inte fungerade blev en kladdig erfarenhet. Nästa miss var bunken jag tänkte blanda potatis, ost och lök i. Den blev full redan medan jag rev potatisen. Det var bara att hälla över alltihop i min allra största bunke och sucka lite över att det blev mera att diska. Jag satte på spisplattan. Fast jag kände att stekpannan blev varm på sidan kändes det inte varmt ovanför. Jag vågade inte stoppa ner ett finger och känna efter, så jag hade i smeten i alla fall. Först då insåg jag att jag hade vridit på fel vred och att värmen kom från plattan intill. Röstin skulle stekas under lock. Det finns många fördelar med att jag har en rejält stor stekpanna. En av nackdelarna var att mitt största lock inte räckte över kanterna på den. Det hamnade nästan nere i maten. Nästa moment där storleken hade betydelse var när hela potatiskakan skulle vändas. Det skulle lämpligast ske med hjälp av en tallrik. Mitt största fat räckte inte riktigt till, så lite av maten hamnade på spisen. Slutresultatet av mitt kladdande blev i alla fall gott och det var förstås huvudsaken.