Blogg 2/4 2022.

 Den senaste veckan har varit lite seg. Jag har haft svårt att vara uppe och ständigt återvänt till sängen för mera vila och sömn. Att ta sig ner till Astrakanens läkarcentrum lät som att bestiga ett berg, så förra torsdagen ringde jag återbud till min tid för omläggning. I torsdags ville min telefonkontakt på onkologen att jag skulle ta några akutprover samtidigt, så jag var utanför dörren för första gången på en vecka. När vi hade kommit hem igen gott och väl, ringde dom från onkologen och ville att jag skulle komma dit och träffa en läkare som igår. Att promenera en kilometer till hållplatsen och skumpa med bussen lät inte så frestande, så jag försökte ringa och beställa en sjukresa. När jag fick könummer 37 ringde jag min älskade bror istället och han var i vanlig ordning snabb att hjälpa till. Igår hämtade han oss i Nybro och skjutsade oss till sjukhuset. När vi var klara där hämtade han och skjutsade hem oss igen. Vi anlände lasarettet i god tid och eftersom jag loggade in direkt, låg jag i en säng och blev tagen prover på en kvart innan vi egentligen skulle ha varit där. Det blev ett långt samtal och undersökning av en ung läkare. Han hörde ett blåsljud på hjärtat, som det var minst tjugo år sedan någon hörde senast. Jag ska för säkerhets skull få tid hos kardiologen för ultraljud. Övriga värden var på väg åt rätt håll, så alla håller tummarna för att jag får känna mig lite friskare fram till nästa dos med gift. Mannen på bilden nedan är min ständige ledsagare. Inte enbart vid sjukresor utan även i resten av livet.