Mina naglar har blivit extremt sköra på senare år. Dom värsta delar sig på längden, och sprickan går så långt ner att det är omöjligt att klippa nageln så kort. Att klä av och på sig kläder har visat sig vara det värsta. Det har hänt att jag har fastnat så blodet har sprutat, när nageln har slitits sönder. Till slut hittade jag ett medel som hjälper, och nu får det bli en kur ibland. Ett annat fenomen är att det blir väldigt ömt i "hörnet" vid fingertoppen. Det är lite oklart om jag blir sån av jobbet, eller det bara gör extra ont att jobba med det, eftersom jag använder händerna hela tiden. På stommen var det riktigt plågsamt, när jag stötte i någon av mina ömma fingrar varje gång jag skulle ta ett knippe lameller eller ändbitar. Jag har till slut lärt mig att fila bort hörnet på nageln, eftersom det känns som om det gick rakt in i köttet på fingret. Nu senast var det pekfingret, och jag har fått ta en bra bit på sidan av den, för att komma åt det onda. Just den nageln är nämligen så kupad, att den hade krupit extra långt in i fingret. Innan jag gav mig på den, vaknade jag en dag av att den värkte, så jag inte trodde jag skulle kunna somna om. Inte visste jag var och hur jag skulle lägga handen för att inte komma emot det onda. Det brukar bli bättre på ett par veckor, men det här har bara blivit värre. Som tur är sitter fingret ifråga på vänster hand. Hade det varit höger så hade jag varit riktigt handikappad. Idag hade jag bestämt mig för att låta sköterskan på Astrakanen ta över, innan jag lyckades egenvårda mig till en blodförgiftning. När jag anmälde mig tyckte läkarsekreteraren att det var bättre att jag träffade en läkare. Det var inflammerat, och en sköterska kunde inte skriva ut antibiotika. Att det var samma pris visste jag faktiskt inte. Jag hade trott att sköterskemottagningen var en budgetvariant. Den öppna läkarmottagningen stänger vid tio, när dito sköterskemottagning öppnar, så jag antar att jag hade tur som slapp komma tillbaka. Istället för antibiotika valde jag att lägga mig på operationsbordet. Efter två bedövningssprutor och lite karvande var allt som var inflammerat plus en bit av nageln borta. Det var en mer drastisk åtgärd än när en sköterska för trettio år sedan penslade med lapis, för att det skulle försvinna. Jag vet inte ens hur det ser ut nu, men jag fick tvätta blodet från handen innan jag vågade mig ut på stan. Nu har det i alla fall en rejäl chans att gå åt rätt håll och börja läka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar