Det där med mediciner känns väldigt mycket som en bedömningssport bland olika läkare. Den ene säger att man absolut måste ta en viss medicin medan en annan anser att den är helt onödig. När pappa levde höll läkarna på att ha ihjäl honom, när två olika mediciner krockade. Jag har hört talas om riktigt gamla människor, som har samlat på sig hur många olika mediciner som helst. När dom har hamnat på någon typ av boende, har man fått rensa upp bland alla piller dom har stoppat i sig. Man har förstås alltid sin fria vilja, men dom flesta vill väl tro att läkaren har rätt, när hen ordinerar en medicin. Själv var jag närmare sextio, innan jag vågade mig på att vägra stoppa i mig något. Det var statiner. Min läkare var visserligen väldigt bestämd med att jag måste ta dom, men när jag googlade kändes han aningen ensam om det. Jag läste om att kroppen bildar mer kolesterol om man äter mindre. En kvinna hävdade att förhöjt kolesterol inte var farligt och definitivt inte för kvinnor. Jag hade hunnit beställa hem en burk, men när den väl anlände hade jag bestämt mig för att inte äta den. Därför läste jag bipacksedeln och efter det hade jag inte vågat även om jag hade velat. Jag tänkte se framåt våren om jag hade fått någon ny husläkare och vad hen i så fall hade för åsikt om medicineringen ifråga. När jag nu var på min vårdcentral i veckan, var min nya husläkare sjuk. Han som jag fick träffa istället nämnde inte ens statinerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar