Den unge läkaren jag träffade igår hävdade att det var bra att börja behandla sömnapné tidigt, innan det blev värre. Jag protesterade, eftersom det mesta snarare känns för sent i min ålder. Då säger gossen, som jag kunde ha varit mor till: ”57 är väl ingen ålder?” När sedan en man från min egen generation kommenterade bilden på mitt planerade pensionärsboende med att sånt är för tidigt att tänka på för mig redan nu, bestämde jag mig för att livet kanske inte är på sluttampen trots allt. För att bilden i spegeln skulle stämma med den tanken tonade jag håret idag. Frissan klippte fram allt det grå i förrgår. När brevbäraren ringde på dörren medan jag höll på, bestämde jag mig snabbt för att jag ändå gärna ville ha mitt stora brev. Jag hoppas att den unge mannen inte blev traumatiserad när dörren öppnades av en tant inlindad i en handduk med håret fullt av klet. Sommarvärmen verkar inte ha någon ände. Jag brukar hävda att jag inte kan ha fönstret öppet när jag sover, eftersom jag bor vid en hårt trafikerad väg. I sommar har värmen varit värre än ljudet från motorfordon. Jag har sovit med fönstret öppet åtminstone halva natten. Framåt morgonen, när trafiken har ökat och solen kikat fram, har jag stängt det och dragit ner rullgardinen. Nu när semestern är slut och jag ska sova på dagarna igen är det väl ingen idé att ha fönstret öppet. Frånsett trafik och sol så är det varmare ute än inne dagtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar