TV.

Under flera år i början av åttiotalet hade jag ingen tv. Den enda gången jag saknade den var när jag var så sjuk att jag inte orkade annat än att ligga i soffan. Då hade det varit kul med en tv-apparat som underhållning. Avsaknaden av en dylik fungerade alldeles ypperligt som raggningsknep. Man kunde alltid be att få komma hem till gossen man var intresserad av, om det var något man ville se på tv. Jag tänkte hela tiden att om jag skulle skaffa tv ville jag ha en video också, så jag slapp passa programtiderna, så 1987 köpte jag både tv och video. Samma kväll som jag fick hem grejorna sändes en dokumentär om Ingmar Nordströms orkester, som jag så gärna ville se. Jag insåg att jag inte skulle hinna få ordning på videon, så jag kunde spela in det, men tv:n borde inte vara så svårt att plugga i. Som jag grät, när jag aldrig fick igång den. Det var bara myrornas krig, eftersom jag inte hade fått med någon antennsladd. Det trodde dom i butiken att alla hade. Varför man nu skulle ha en antennsladd, när man inte har tv. Jag tycker nog att dom kunde ha frågat för säkerhets skull. Genom åren har jag gjort några halvhjärtade försök att få tag i det där programmet utan att lyckas. Nyligen hittade jag det av en händelse på Youtube. Varför någon har lagt upp det där efter trettio år har jag ingen aning om, men nu fick jag se det till slut.