I morse träffade jag en flicka vid stämpelklockan, som jag i stort sett bara brukar träffa där, eftersom vi jobbar på olika avdelningar numera. Jag tyckte det var så trevligt att få tillfälle att prata en stund extra med henne, att vi hann ett par halvtrappor ner, innan det slog mig varför vi inte brukar följas åt ut. Vi går nämligen åt varsitt håll. Jag upp till våningen ovanför och hon ner till den nedanför. Det var bara för mig att vända och klättra uppåt igen. Ute på parkeringen träffade jag nästa trevliga kollega. Hon brukar bara vinka, eftersom hon samåker. Idag hade hon hälsningar från en före detta arbetskamrat, som gick i pension för tio år sedan. Tiden går fort när man har roligt. På köpet fick jag en längre pratstund med budbäraren. Det var trevligt men kallt, eftersom jag inte hade någon typ av ytterplagg på mig. Jag promenerar mig varm på hemvägen, men att stå stilla i morgonsvalkan var jag inte riktigt klädd för. Det påminde mig om den gången för fyrtio år sedan när jag skulle åka med mamma från våra hem på östra Öland till arbetsplatser i Kalmar. Det var mitt i vintern, men jag hade bara stuckit fötterna med tunna strumpor i ett par gummistövlar. Så länge allt gick enligt planen var det inga problem. När vi halkade ner i diket, och jag måste plumsa ut i en snödriva, önskade jag att jag hade haft vett att klä mig bättre. I dagens Facebookflöde konstaterade jag att jag inte är ensam om att vara ytlig. En Facebookvän hade lagt upp ett inlägg om godis och ett med hundra bra saker som sossarna har genomfört under mandatperioden. Godiset fick mer än tjugo gilla, det politiska inlägget inte en enda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar