(O-)vårdat språk.

I min värld är det naturliga svaret om någon tackar för något endera ”Var så god” eller ”Det var så lite så”. Därför blir jag lika konfunderad varje gång jag tackar någon som är yngre, och får svaret ”Det är ingen fara.” Nej, jag vet, men vad har det med min tacksamhet att göra? Å andra sidan hör jag mig själv säga ”Tack så hemskt mycket” emellanåt, och speciellt hemskt är det ju inte heller. Det jag har svårast för är annars att låta bli att svära. Det låter illa att svära i dagligt tal över huvud taget. Jag skyller på min arbetsmiljö, för min mamma, som jobbade på kontor, hade ett betydligt mera vårdat språk än vad jag har. Så länge jag nöjer mig med att åkalla Hin Håle går det väl ändå an. Att jag har börjat säga ”fucking” är väl mest patetiskt för en tant i min ålder. För att inte tala om att jag har börjat använda svenska könsord som kraftuttryck. Skulle jag råka göra det inför någon av ungdomarna på exempelvis Kvantum, skulle jag förmodligen aldrig komma mig för att gå dit igen.