Köksbordet.

Mitt köksbord är trettio år gammalt, och det började synas på skivan. Det var inte så mycket märken i den, men fula fläckar eftersom jag har för vana att äta pizza direkt ur kartongen. Istället för att ta tag i att göra något åt det, har jag lagt på en duk när det har varit någon mer än jag här. Jag skulle förstås kunna ha det annars också, men jag trivs av någon anledning inte med duk på bordet. Sista semesterveckan lade jag upp en förfrågan på Facebook om vart jag kunde vända mig, och fick tips om Snickar Jocke. Det visade sig att dom i och för sig inte kunde lacka skivan själva, men dom fixade den biten också åt mig. Framför allt hämtade dom den och körde hem den till mig igen. När det gäller större saker är jag lite handikappad utan bil. Jag gav mig på att skruva bort benen en söndagskväll, eftersom jag misstänkte att det kunde bli mycket blod, svett och tårar, men det gick faktiskt över förväntan. Dom hämtade bordsskivan för två veckor sedan, och sedan dess har jag väntat och längtat. Att det är besvärligt att inte ha något köksbord att äta vid kan säkert alla föreställa sig. Däremot hade jag inte ens tänkt på hur mycket annat jag gör där. Jag vet inte hur många gånger jag har varit på väg ut i köket med någonting under dom här veckorna, bara för att upptäcka att där inte fanns något bord. Därför har jag sällan blivit så glad över att bli väckt av telefonen som idag. Dom inte bara lämnade skivan, utan skruvade dessutom ihop bordet igen och vände det på rätt köl. Någonting som säkert hade tagit mig en halvtimme, fixade killarna som var mera vana att hantera en skruvdragare på ett par minuter. Skillnaden på bordet kan ni se nedan.