Betyg.

Om jag har förstått saken rätt gäller debatten numera om elever ska få betyg redan i årskurs fyra. På sjuttiotalet fick jag det från andra klass. I tvåan och trean hette det dessutom betyg. Sedan fick vi något som kallades omdömen i några år, fast halva det papperet också bestod av ett vanligt betyg. På högstadiet var det rubriken på själva dokumentet också. Betygsskalan var 1-5. När jag gick i tvåan hette ett ämne fortfarande kristendomskunskap. Redan året därpå bytte det tydligen namn till religionskunskap. Då hade min lärare bara korrigerat namnet i betyget. Det var dessutom sammanslaget med hembygdskunskap, som jag inte minns alls vad det innebar. När jag gick på mellanstadiet klumpades alla pluggämnen ihop till orienteringsämnen. Det innebar att man fick betyg i nio ämnen där och fjorton på högstadiet. Mina sämsta ämnen var genom hela skoltiden musik och gymnastik. När det gäller det förstnämnda brukar jag skylla på att betygen sattes genom att man fick sjunga upp ensam för läraren. Jag får fortfarande inte rösten att bära när jag ska sjunga för någon så. På högstadiet hade jag treor i dom flesta läsämnen. Inte mer eftersom jag aldrig kom ihåg att jag hade läxor förrän jag skulle iväg till skolan igen. Ändå inte mindre, eftersom jag hade lätt för mig och förvånansvärt mycket fastnade under lektionerna. Mina lätt räknade femmor genom åren hade jag i matte och språk. Åtminstone om man bland språken enbart räknar svenska och engelska. I tyska hade jag en stadig trea genom hela högstadiet. Hur den lyckades bli en fyra i slutbetyget har jag ingen aning om, för tyska var verkligen inget språk jag begrep mig på. Nedan mitt allra första betyg, som alltså fyller femtio nästa år.