Jag uppskattar extra mycket att det luktar som det ska i mitt badrum, efter veckorna då jag fick försöka hålla andan där inne för att inte storkna. Det tar ju en stund att duscha, så jag var i det närmaste blå i ansiktet, när jag kom ut därifrån. Att sjunga i duschen var inte att tänka på. Nu skrålar jag för fullt igen, så grannarna kanske inte uppskattar min nytätade toalettstol lika mycket som jag gör. Jag är inte den som glömmer känslan i första taget heller. Jag är fortfarande extremt lycklig över att ha rinnande vatten sedan den gången en vattenläcka gjorde att vi var utan något dygn. Då är det ändå sex år sedan. Desto mer vatten hade vi efter att jag hade städat avloppet vid tvättmaskinen för några år sedan. Jag satt vid tv:n och trodde bara att jag inbillade mig att det plaskade i badrummet. Som tur var gick jag dit och kollade. Då tömde tvättmaskinen vattnet rakt ut på golvet. Jag har dessutom en kant runt min duschhörna. Vattnet kunde alltså inte rinna ner i golvbrunnen, utan jag fick ösa upp det. Jag vågar inte köra tvättmaskinen när jag inte är hemma sedan dess. En bekant jag hade på åttiotalet hade ett stort akvarium som gick sönder när han var bortrest. Han bodde också på tredje våningen, och det hade runnit ända ner till bottenvåningen. Visst borde väl dom båda händelserna i mitt badrum bevisa att städning inte är min grej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar