Att jag har svårt att känna igen ansikten krånglar till det lite ibland. För ett par veckor sedan satt en man på muren utanför grannhuset, när jag kom hem från min cykeltur. Möjligen kunde det vara en granne från mitt eget hus, men jag har inte träffat honom tillräckligt många gånger för att vara säker. Många tycker att det kan vara kul att heja på folk ändå, för att ge dom någonting att fundera på. Själv minns jag fortfarande alltför väl en gång för många år sedan, när jag vinkade åt en man som var lik en jag kände. Det var fel person, men jag fick i det närmaste fly från honom. Den här gången tog jag det säkra före det osäkra, och cyklade förbi mannen på muren med näsan i vädret. Jag hade solglasögon och kunde i värsta fall skylla på dom. Sedan fick jag dåligt samvete, och tänkte fråga grannen nästa gång vi sågs, om det var han som satt där. Jag hann aldrig så långt förrän jag fick se svaret i min morgontidning. Där fanns ett kort på tre av mina grannar sittande på just den muren. Mannen ifråga hade uppenbarligen kommit dit före dom andra. Nu har jag träffat honom igen och bett om ursäkt för mitt snorkiga beteende. Han påstod åtminstone att han inte hade sett mig, så knepet med stora solglasögon kanske fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar