Igår hände det mycket under en timme på eftermiddagen. Jag hade ett planeringssamtal på telefon med en arbetsförmedlare inbokat. Som med allting annat nu för tiden satt killen som ringde uppe i Norrland. Det kändes lite udda att prata jobb med någon som aldrig hade hört talas om kära Kährs. Pratade gjorde vi i alla fall, så att samtalet tog dubbelt så lång tid mot vad dom brukade göra. Han lät riktigt nöjd med att jag var så engagerad i mitt jobbsökande. Slumpen, ödet eller vad man nu väljer att tro på gjorde dessutom att det ramlade in ett mail här under vårt samtal, angående det enda jobb jag faktiskt har sökt hittills. Det var visserligen ett ”tack men nej tack”, men att det två veckor efter min ansökan kom precis medan jag hade en arbetsförmedlare i örat, tyckte jag var lite speciellt. Så ringde telefonen igen två minuter efter att vi hade lagt på. Då var det läkaren på lasarettet som ville berätta att jag numera andas helt normalt när jag sover. Dom brukade skicka brev, men nu ringde han, eftersom jag lät lite negativ i enkäten jag fyllde i. Jag anser varken att det är bekvämt att sova med munnen full av snarkskena eller att min livskvalitet har förbättrats av den. Däremot låter det som någonting positivt att jag inte har andningsuppehåll när jag använder skenan. En god vän hade sluppit sin sömnapné när han gick ner femton kilo, men att gå ner i vikt verkar vara ännu svårare än att sova med munnen full.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar