Telefonen har aldrig varit min favorit bland dom tekniska innovationerna. Som barn sommarjobbade jag som telefonvakt i min fars verksamhet. Vi hade en utomhusklocka, så man hörde telefonen ute på tomten. Så fick man spurta in, för att hinna svara innan uppringaren gav upp. Fördelen med mobiltelefonen är att man kan ha den med sig överallt. Det är oftast nära att svara, och om man har stämt möte någonstans är den grymt praktisk. Jag minns fortfarande en gång för många år sedan när tåget blev försenat, och pappa skulle hämta mig vid stationen. Då hade en mobiltelefon varit perfekt för att kunna kontakta honom. Att jag tycker det är svårt att höra vad den andre säger har däremot blivit värre sedan samtalen blev trådlösa. Mottagning och annat varierar mycket. När smartfånen kom in i mitt liv tillkom dessutom den mänskliga faktorn. Flera gånger har det hänt att jag har kommit åt någonting annat än det jag skulle. Istället för att svara har jag tryckt bort samtalet, och själv fått ringa upp personen som ville nå mig. Igår slog jag nog någon typ av rekord. Jag lyckades i och för sig svara, men sedan fick jag först igång högtalarfunktionen och sedan råkade jag ringa upp en person till. Som väl var såg jag att trycka bort det samtalet och återuppta det jag höll på med, fast jag inte hade glasögonen på mig. Jag är glad att det varken var någon typ av myndighet jag hade på tråden eller att jag råkade ringa någon jag kände mindre väl. Ursprungssamtalet gällde en mycket trevlig inbjudan, så det blev jag väldigt glad för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar