Eftersom jag och min själs älskade inte bor tillsammans, händer det fortfarande att jag tjänar in en karl då och då. När mjölkförpackningar och flaskor ska öppnas tar jag till endera ett specialverktyg som jag har fått i present eller nötknäpparen. Med den får man tag i det mesta och orkar dessutom dra runt det. Med glasburkar kan det vara värre. I mitt föräldrahem hade vi en sorts öppnare till dom också. Den satt under ett skåp och man drog fast locket i den. Någon sån har jag inte, men jag minns åtminstone knepet med att köra in en skruvmejsel under locket. När vacuumet släpper går det lättare att öppna. Häromsistens var det en liten fågel, som fick mig att fundera över hur pass självständig jag är. Jag hade vädringsfönstret öppet och klurade på vad jag skulle ta mig till om den fick för sig att flyga in till mig. Att ringa efter särbon kändes onödigt våpigt. Jag bestämde mig för att det borde kunna fungera att slänga ett badlakan över pippin. Då borde man kunna få tag i den och kunna släppa ut den. Det känns åtminstone som en bra teori. Jag hoppas att jag aldrig behöver testa den i praktiken.
Ett helt gäng småfåglar, troligen tonåriga gråsparvar väsnades på min balkong i somras. Balkongdörren stod en liten, liten smula på glänt, en minimal springa, och där lyckades en av dem klämma sig in. Väl inne flög den i panik hit och dit. Det hade inte varit lätt att kasta ett lakan över den. Istället öppnade jag balkongdörren för fullt och då hittade den ut i friheten igen.
SvaraRaderaJag får med andra ord hoppas på att fåglarna är smartare än jag tror.
Radera