I början av vårt förhållande brukade min älskade särbo bjuda på pannkakor hemma hos sig en gång i veckan. Varannan gång var det tunnpannkakor och varannan gång ugnspannkaka. Brevet från mammografin om en knöl i mitt bröst låg i mitt postfack en dag när vi kom hit efter en sån lunch. Det är tyvärr det mest bestående minnet jag har av dom där tillfällena. Jag tror också att det var medan jag var sjuk som vi kom ifrån pannkakan. Nu har vi i alla fall tagit upp vanan igen. Skillnaden är att vi äter hemma hos mig och att vi för enkelhetens skull alltid gör ugnspannkaka. När den inte bubblade upp lika högt här som hos honom, trodde särbon att det var fel på min ugn. Sedan insåg vi att vi hade glömt biten med att smeten ska stå och svälla. Därför vispar jag den numera så fort jag har kommit ur sängen på morgonen. Jag utgår från att ingen vill se ett kort på mig när jag spritt naken står i köket och vispar pannkakssmet, så jag bjuder på ett av det färdiga resultatet istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar