Det bifogade diplomet fyller som dateringen visar 44 år idag. Ändå är det fortfarande en av dom saker jag är absolut stoltast över. En av parallellklasserna på skolan där jag gick i högstadiet kom från Färjestaden. Där hade dom en friidrottsklubb med en mycket engagerad ledare. Dom var alltså betydligt bättre än vi vanliga lantisar på allt som hade med idrott att göra. Jag minns fortfarande en stafettsträcka där jag blev omsprungen fast jag hade innerkurva. Den tjugofjärde april 1975 var det punktorientering som gällde. Upplägget passade mig bra, eftersom det främst gick ut på att pricka in på kartan exakt var kontrollen man stod vid befann sig. Man fick minuspoäng för varje millimeter fel man hade, och först i andra hand tittade man på tiden. På 0 minuspoäng och 56 minuter kom jag tvåa. Det mest imponerande i min värld är att jag sprang i en hel timme, men jag minns att det gick lite av sig självt, när man hade något annat att fokusera på. När jag väl kom i mål blev jag först diskad, eftersom jag hade missat en kontroll. När flera hade missat samma visade det sig att dom som skötte kontrollen hade suttit bakom en mur. Vi fick springa tillbaka och pricka in den, och en extra minut lades på våra tider. Ulla Hemberg, som har skrivit under diplomet, var min gymnastiklärare på högstadiet. Jag vågar lova att det här var enda gången på tre år som hon var imponerad av mig. Någon fortsatt karriär som orienterare blev det aldrig. Den gången vi skulle springa vanlig orientering tappade jag startkortet någonstans längs banan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar