Vid dagens besök i ABF:s lokaler tog jag trapporna upp till tredje våningen direkt. Jag kollade dörrarna i korridoren, men ingen hade lämnats öppen. Knacka på vågade jag inte, eftersom jag inte var hundra på i vilket rum det var vi satt senast. Min jobbcoach dök aldrig upp, så fem minuter efter utsatt tid ringde jag för att kolla upp var hon höll hus. Då satt hon snudd på vägg i vägg med mig och höll på med sin dator. Hon hade varit helt säker på att vi hade bestämt en halvtimme senare, så där kunde jag ha suttit och väntat. Mobiltelefonen är ju helt suverän på det viset. Jag minns att dom tillfällen när jag framför allt saknade den, innan jag skaffade min första, var när någon skulle hämta mig på stationen och tåget blev försenat. Då hade det varit smidigt att kunna kontakta varann. Nu har jag haft mobiltelefon i 18 år. Dom första åren var jag lite dålig både på att ha den med mig och att ha den påslagen, men nu har jag skärpt till mig, och vet att jag alltid har tillgång till telefon. Det brukar gälla kameran som ingår också, men idag slog det mig inte förrän efteråt vad jag kunde ha använt den till. Jag såg ett kort inne på Folkets hus, som jag väldigt gärna hade velat ha. Det syntes inte till en levande själ, så hade jag inte varit en så ärlig människa hade jag helt enkelt stoppat ner det i min väska. Inte förrän jag kom hem igen kom jag på att den enklaste lösningen hade varit att plocka upp telefonen och fotografera kortet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar