Sjukhustandvården.

När det blev aktuellt med en tid hos sjukhustandvården med anledning av andningsuppehållen jag har när jag sover, bad jag att få vänta tills jag hade slutat jobba. Nu har jag ju all tid i världen, och tid tar det när man är beroende av tåg och buss. När det var dags igår skulle den vettigaste bussen vara vid lasarettet en timme innan jag skulle vara där. Istället för att åka buss i trekvart tog jag tåget, som tar en kvart till Kalmar. Så passade jag på att ta en solig promenad från centralen till sjukhuset. I väntrummet gick en repris av Magnum på tv:n. Jag var tvungen att kolla i efterhand hur gammal den serien är. Den fyller fyrtio nästa år, så det lär vara ett tag sedan jag såg den senast. Tandläkaren var en trevlig yngling med hästsvans. Han var väl i och för sig över fyrtio, men dom som är femton år yngre än man själv känns ju som ungdomar. Han mätte och provade på alla håll och kanter i min mun, och lät väldigt nöjd. För mig var det lite oklart med vad, men jag gjorde som hundarna och lyssnade på tonfallet. Så gjorde han stora, kladdiga avgjutningar av mina tänder. Nu tar det några veckor innan skenan är klar, så vi får veta om jag klarar av att sova med den. Jag behövde bara vänta några minuter på buss hem, men det var i gengäld gott om folk på den. Jag är extremt svensk så till vida att jag ogärna sätter mig bredvid någon. Det slutade med att jag satt allra längst bak, något som jag aldrig ens tror att jag gjorde i skolbussen i tonåren. Eftersom jag har lätt att bli åksjuk brukar jag snarare sitta så långt fram som möjligt.