Jag är inte speciellt snabbtänkt annars heller, men att det tar mer än två månader för mig att räkna ut ett samband måste vara någon typ av rekord. När jag blev uppsagd från kära Kährs sa hon som gjorde det bara att hon hade förstått att jag kunde tänka mig att sluta. Jag blev så överraskad att jag aldrig tänkte på att fråga vem som hade tipsat henne om det. Glatt överraskad då. Hon hävdade att hon aldrig hade sett ett bredare leende än mitt, när jag insåg vad saken gällde. Den enda jag hade sagt någonting till var min chef, och hon brukar inte vara speciellt alert med sånt. Mig hade hon dessutom svarat att jag var för ung för att komma i fråga. Nu steg hon i aktning hos mig, eftersom jag trodde att hon hade haft mål i mun vid exakt rätt tillfälle. Då hade det ändå hänt att jag hade tänkt på ett kort som jag lade upp på Facebook och Instagram i samma veva. Jag skulle lägga upp någonting helt annat, men när jag råkade få till en okej selfie (se bild) åkte den också upp. I bildtexten skrev jag ”Nattarbetare med raska steg på väg mot pension.” När en kollega undrade hur raskt då, svarade jag ju raskare desto bättre. Kommentarer av samma slag fyllde kommentarsfältet. Nu som först har det slagit mig att jag är vän med flickan med uppsägningen på Facebook. Det torde ha varit snudd på omöjligt för henne att missa att jag var sugen på att komma därifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar