Jag har alltid haft svårt för värme. Jag slutade basta för många år sedan, efter att ha varit nära att svimma av bastuvärmen. I mitt föräldrahem fanns världens minsta badrum. Tog man ett karbad där inne var det också lätt att svimma av värmen. För exakt trettiofem år sedan hände det på jobbet. Jag stod på Nordchoklad och såg till så att det fanns körsbär i samtliga praliner som borde innehålla ett dylikt. Förutom värmen var jag alltså kladdig om fingrarna och det luktade sprit där jag stod. Jag minns fortfarande vilken av kollegorna som ropade på hjälp och skrek att jag hade svimmat, medan hon försökte lyfta upp mig. Extra dramatiskt blev minnet när jag några år senare fick veta att den tjejen hade omkommit i en arbetsplatsolycka på sitt nästa jobb. Kortet på mig är taget på kolaavdelningen, där jag tillbringade det mesta av min tid dom där åren. Med tiden skärptes reglerna, så att man var tvungen att stoppa in luggen också i den där lilla söta (?) mössan. Den nionde april 1991 har jag betydligt trevligare minnen från. Då jobbade jag på Kährs, och vi hade någonting som kallades steg två. Oklart vad det innebar mera exakt, men någon av våra högre chefer var med. Det här var på nattskiftet, och han berättade att han inte fick något extra betalt för att han kom in mitt i natten. Då minns jag ordagrant vad en kollega frågade honom: ”Och vad har en sån idealist i månadslön?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar