Barn och gamla.

När det blir tal om att jobba med att vårda människor tänker jag på alla trevliga gamlingar jag har sprungit på nere på stan genom åren. Dom har varit tacksamma bara jag har hållit upp dörren för dom, och glada att få prata några ord eftersom dom sällan har någon att prata med. Sedan inser jag förstås att bland dom äldre även finns dom som är våldsamma och tillräckligt förvirrade för att tro att man stjäl från dom. Det är väl lite samma sak med barn. Det finns dom som är både trevliga och väluppfostrade, som till och med jag kan stå ut med. Så finns det såna som gossen jag hade det tvivelaktiga nöjet att dela väntrum med på Folktandvården nyligen. Han både slog på sin mamma och gav henne fingret. Man kan säkert skylla på att det var en pressad situation. Han hade slagit i en tand, och det var inte hans idé att få den kollad. Han ville inte gå till någon doktor. Å andra sidan verkade inte mamman speciellt chockad över behandlingen, så jag misstänker att hon var van. Samma sak torde kunna sägas om personalen. Jag cyklade vidare till Kvantum efter tandläkarbesöket, så jag hade två stora cykelväskor med mig in i behandlingsrummet. Personalen höjde inte ens på ögonbrynen, och ingen ställde några frågor.