Min vän Djurgårdaren.

Djurgården blev svenska mästare i fotboll igår. Det hade jag också gott av, eftersom mannen i mitt liv är Djurgårdare. Det är fascinerande hur någon som inte minns vad jag sa för tio minuter sedan, kan räkna upp Djurgårdens startelva från 1966. Jag antar att det är samma fenomen som när jag kan hela texten till en dansbandslåt, men inte minns vad jag tänkte googla på när jag kommer fram till datorn. Han var på ett strålande humör hela kvällen igår, och hans telefon gick varm med glada tillrop. Vi var ute och promenerade under matchen, men hittade en webbsida där dom visade höjdpunkterna när vi kom hem igen. Nu vet till och med jag på ett ungefär vad som hände. Fyra minuter är så lång tid som jag kan hålla intresset uppe för vad som sker på en fotbollsplan. Promenaden gick bland annat till kyrkogården igår igen. Det av regnet släckta ljuset flyttades in i en ljushållare uppe vid kapellet, som inte var lika överfull som dom i minneslunden. Nu fick det fick brinna lite till. Bland alla gravar hittade jag till slut två namn som jag kände igen. Det var ett äldre par som jag bodde granne med när jag flyttade hit. Dom gick bort med bara några dagars mellanrum för många år sedan.