Den tolfte november 1975 gick jag i åttan, och broderade korsstygn i syslöjden. På kvällen var jag på möte med Ungdomens Röda Kors. Sex år senare var jag ute och joggade med bror och svägerska. När jag skriver i dagboken att jag fick ont och lade av, utgår jag från att det är håll i sidan jag menar. Numera känns benen som träklossar även om jag bara promenerar. Att springa är inte att tänka på. 1983 sköt jag med luftgevär. 36, 38 och 23 poäng på tre serier. Om jag minns rätt så var femtio poäng max, så det låter inte som något höjdarresultat. 1986 hälsade mamma och jag på morfar på lasarettet den här dagen. Jag minns inte varför han låg där, men jag vet att han hade problem med hjärtat. Kortet på oss alla tre är taget redan 1973 uppe vid Skälby i Kalmar. Morfar och hans sambo bodde i Oxhagen, som inte ligger så långt därifrån. Det är sambon som skymtar bakom morfars hatt. Idag är det exakt tjugo år sedan jag spelade bowling sista gången. Eller senaste då. Så länge det finns liv finns det ju hopp. Jag hade hållit till i bowlinghallarna i Kalmar, Oskarshamn och Nybro beroende på var jag bodde, men den här kvällen svalnade intresset. Jag var på förfest med arbetskamraterna, och i bowlinghallen blev jag bjuden på rom och Cola under spelets gång. Det var visserligen både trevligt och mysigt, men jag hade inte så bra koll på kroppen och det tunga bowlingklotet. Jag slet mig, och har inte haft så ont i ryggen vare sig förr eller senare. Jag har inte vågat mig på att bowla mer efter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar