Långpromenad.

Jag har alltid hört att minnet är en stor bedragare, och i mitt fall stämmer det extremt väl. Det är knappast att rekommendera att kalla in mig som vittne vid en eventuell rättegång. I onsdags cyklade jag förbi en vildapel. Igår gick vi en omväg till favoriten bland lunchrestaurangerna, för att ta kort på trädet innan äpplena trillade av. Jag visste exakt var jag hade sett det. Inte förrän den biten cykelbana tog slut utan att trädet hade uppenbarat sig, insåg jag att jag inte ens hade cyklat den vägen. Lite läskigt att överbevisa sig själv om att någonting man är helt säker på måste vara fel. Vi hittade trädet till slut, men det innebar å andra sidan att vi höll på att missa lunchbuffén på Bistro. Vi störtade in där tio i två, och fem över började man plocka undan den. Då hade vi sett till att lassa upp allt vi kunde tänkas äta på våra tallrikar, så mätta blev vi. Speciellt som vi fortsatte till Kvantum och tog en glass efteråt. Resten av eftermiddagen promenerade vi i mera maklig takt, och tog en massa kort längs vägen. Det bifogade fotot på mig är taget i Joelskogen. Det skymmer tidigt den här årstiden. Många kvällar har det varit på väg att bli mörkt innan vi har hunnit hem, och igår var det riktigt skumt. Fast vi höll oss inom stadsgränsen visade stegräknaren att vi hade gått en hel mil.