Jag har dragit ut på mina besök hos frisören så att jag bara klipper mig var åttonde vecka. Det innebär att frissan gärna får ta lite extra, så att håret är snudd på för kort första veckan. Innan det är dags för nästa besök har det ändå hunnit bli så långt så det känns jobbigt. Framför allt kan jag bli tokig på att ha luggen hängande ner i pannan. Även om den inte räcker ända ner till ögonen, så irriterar den och kliar. Före senaste klippningen använde jag ett hårband för att slippa den helt och hållet. I min ungdom gick det stundtals betydligt fler veckor mellan frisörbesöken. Jag försökte låta håret växa ut, men gav alltid upp när det kom till den jobbigaste mellanlängden. Riktigt långt hår har jag aldrig haft. Som längst var det som på kortet uppe till höger från 1977. Nere till höger syns att jag hade en snygg page 1981. Den kapade en äldre frissa (som jag antar skulle vara modern) av uppe på hjässan. Hon satte dit en skalpell och tolkade tydligen min chockerade min som ett ja. Nere till vänster (1983) syns den eviga krullpermanenten som jag hade i flera år. Den var tänkt att torka ut mitt feta hår lite. Det dröjde in på nittiotalet innan en frissa förklarade för mig att jag inte alls hade fett hår längre. Kortet uppe till vänster är taget 2003. Det är det kortaste jag någonsin har haft. Min dåvarande frissa flyttade och lämnade salongen till en tjej som egentligen bara kunde göra rastaflätor. ”Klippte” gjorde hon med maskin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar