När pappa bodde på sjukhem dom sista åren av sitt liv, kom jag en gång in till honom i rummet där han bodde. Det var mitt i sommaren och han ogillade värme lika mycket som jag gör. I det där rummet hade i alla fall personalen lyckats få det svalt och det kom en lätt bris utifrån. Pappa låg på sängen och såg faktiskt ut att njuta. Lite av samma känsla lyckas jag få till om jag låter fönstret intill sängen vara öppet. Bilarna som glider förbi utanför ger mig en känsla av nostalgi. Jag funderar på om det kan sitta i sedan jag var barn. På Folkvagnen som mina föräldrar hade fanns ett utrymme längst bak, där jag kunde ligga och sova om det blev sent. Det där med att spänna fast barnen hade inte slagit igenom riktigt på sextiotalet. Att jag bor på tredje våningen är huvudanledningen till att jag vågar ha öppet över huvud taget. Jag har läst och hört om alldeles för många som har fått ovälkomna nattliga besök. Lämnar jag hemmet på dagtid stänger jag överallt, fast ingen borde kunna komma in. Jag läste nyligen om en lägenhet här i Nybro, där det hade stulits prylar för 75.000:-. Tjuven hade troligen klättrat på stupröret för att ta sig upp till den öppna balkongdörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar